You gotta' give a little!
Hade en livilig diskussion med min mamma idag om välgörenhet och medvetenhet. Efter det vill jag bara säga att sluta vara så anti försök att embraca lite, det är vår värld som går under, det är våra medmänniskor som flyr. Jag vet att det är allvarligt och svårt att tänka på allting som händer där ute just nu. Folk som är motståndare säger alltid "jag tänker inte ge upp min bekvämlighet!" Det behövs inte, släck lampan, källsortera och ge småpengarna till någon som behöver dom mer än du.
För att lätta upp stämningen kan jag berätta en sann historia för er...
Året var 1997 och i skolan skulle vår avdelning Rubinen ha ett fadderbarn, alla barnen skulle ge typ 20 spänn i månaden till barnet. Första brevet från Etiopeien kom och vårt fadderbarn var en pojke från Etiopien, han hette... Fitsum. Fitsum var då en mycket liten, mager pojke med slitna kläder. Alla barnen gav plikttroget sina pengar varje månad i typ två år. Det sista brevet vi på Rubinen fick innan jag slutade var ett glatt brev. Det stod att Fitsum mådde mycket bra och var duktig i skolan, sen tittade vi på bilderna till brevet. Fitsum var inte längre en tunn liten pojke i en trasig t-shirt. Itsället föreställde bilden en korpulent liten kille iklädd en skräddarsydd kostym!!!. Det program vi i skolan gått med i hade inte hjälp ett hel by vilket man ofta gör även om man får brev från ett barn. Våra pengar hade gått rätt ner i lilla Fitsums ficka. Efter en snabb beräkning så gav vi på två år ca 322 400kr till honom. Ibland tänker jag på honom, att jag i alla fall var med och hjälpte en person även om det inte var efter reglerna.
PS. Mamma är inte emot välgörenhet vi bara diskuterade!"
För att lätta upp stämningen kan jag berätta en sann historia för er...
Året var 1997 och i skolan skulle vår avdelning Rubinen ha ett fadderbarn, alla barnen skulle ge typ 20 spänn i månaden till barnet. Första brevet från Etiopeien kom och vårt fadderbarn var en pojke från Etiopien, han hette... Fitsum. Fitsum var då en mycket liten, mager pojke med slitna kläder. Alla barnen gav plikttroget sina pengar varje månad i typ två år. Det sista brevet vi på Rubinen fick innan jag slutade var ett glatt brev. Det stod att Fitsum mådde mycket bra och var duktig i skolan, sen tittade vi på bilderna till brevet. Fitsum var inte längre en tunn liten pojke i en trasig t-shirt. Itsället föreställde bilden en korpulent liten kille iklädd en skräddarsydd kostym!!!. Det program vi i skolan gått med i hade inte hjälp ett hel by vilket man ofta gör även om man får brev från ett barn. Våra pengar hade gått rätt ner i lilla Fitsums ficka. Efter en snabb beräkning så gav vi på två år ca 322 400kr till honom. Ibland tänker jag på honom, att jag i alla fall var med och hjälpte en person även om det inte var efter reglerna.
PS. Mamma är inte emot välgörenhet vi bara diskuterade!"
Kommentarer
Trackback